Stamtavla Karin Andersdotter

http://www.vasa450.se/lars_olsson.html

Laurentius Olai Gestricius

Föddes i Gävle omkring 1530 och var son till borgaren Olof Matsson och Catarina Grubb. Han blev 1557 skolans första rektor. 1562 blev han kyrkoherde i Klara församling i Stockholm fram till sin död 1565. Han var känd för sin kamp mot kalvinismen som i början av Erik XIV:s regeringstid försökte vinna stöd i landet. Han använde inte bara predikstolen för sin kamp utan utgav även genom uppsatsen Hypotheses principialicum errorum, quibus Galli quordram articulos christianae religiones impregnare et ivertere conantur.

Laurentius äldre bror Martinus valde också prästbanan. Han var biskop I Linköping men avsattes 1680 efter att arbetat mot den av Kung Johan III år 1577 införda mässordingen. Han dog som kyrkoherde i Nyköping. Hans son Olaus Martini föddes när faden var rektor i Uppsala 1557, och följde i faderns spår som ultraortodox lutheran och trots oenighet med Karl IX var han ärkebiskop från 1600 till sin död 1609.

I ett brev daterat den 2 mars 1564 skrev den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus ett brev till sin gamla rektor:

Var hälsad, vittberömde och vördade lärare! Filip från Makedonien lär ha sagt, att han inte gladde sig så mycket över sonens födelse som över att denna inträffat vid en tid, då det fanns förnämliga lärare som kunde bibringa sonen goda kunskaper och utmärkta personliga egenskaper. Dessa ord kan både jag och mina kära studiekamrater på de ädla vetenskapernas fält även finna tillämpliga på oss. Vi lyckönskar oss alltså till att ha fått börja våra liv just vid denna tid och i just de trakter, där Du genom Guds nåderika godhet blev en ledare för oss och särskilt för mig den, som funnit vägen till min lycka, sporrat mig till den och särskilt till mina studier. Med enastående framgång och nära nog gudalik visdom har Du fostrat ungdomen i Gävle och i hela Norrland så väl, att Gävle skola då för tiden med all rätt var mer ansedd än många andra skolor. Det var också därför som Din stora berömmelse för att vara nitisk lockade alla och envar till att beundra, hylla och söka Dig, så att kyrkornas församlingar började tävla med varandra om vem som skulle komma först med att resa berättigade anspråk på att få äga Dig. De visste nämligen, att en förståndig och framgångsrik man som vän är en utomordentlig tillgång. Då Ditt anseende hos alla är så stort, Dina förtjänster om kyrka och skolor så påtagliga, och det särskilt när det gäller den visdomens källa, som Du till hela Norrlands välfärd låtit framvälla i Gävle, och då Du dessutom bevisat mig personligen otroligt många välgärningar, kan jag icke underlåta att jämte alla rättsinnade lovprisa Dina förtjänster. Alltså uttalar jag härmed uttryckligen den tacksamhet jag känner för allt det goda som Du, min välgörare, hopat över mig, som lett mig till framsteg i allt vad gott är och som gjort Dina välgärningar vitt kända, ja odödliga.

Att ha ett gott hjärta är nämligen en enastående heder här på jorden, ja det är framstående mäns främsta prydnad. Att utmärka sig i välgörenhet har också med all rätt ansetts vara något vackert. Så till exempel brukar min kärleksfulle beskyddare herr David Chytrxus ofta fråga efter Din högvördige broder magister Martinus förhållanden, liksom Dina egna och flera andras, och då jag berättar, hur Du stiger mot allt högre uppgifter, svarar han, att de dygdernas frön, som en gång tycktes börja gro hos Dig, nu utvecklat sig till full växt. På samma sätt var Filip av Makedonien angelägen att inte låta sig överträffas i välgörenhet av någon annan man, vilket vi kan förstå av ett sant kungsord av honom. Då Filip vistades som gisslan i Tebe, behandlade tebanen Filo honom så vänligt, att han inte bara tog emot honom som en gästvän utan överhopade honom med alla tänkbara ynnestbevis. Då nu Filip ville tacka för detta men märkte att Filo inte ville ta emot någon gåva, yttrade han: "Käre Filo, försök inte beröva mig mitt företräde i konsten att visa välgärningar, ett företräde som ju naturen själv har gett mig".

För oss kristna däremot finns ingen mer påtaglig fatabur för ett gott och fromt sinne och för gud ingen söt lukt genom Kristus mer välbehaglig än goda gärningar, som är så att säga den starkaste trösten för de olyckliga och fattiga och nära på det enda medel Gud tillgriper i dessa sorgliga tider för att liksom i Abdias dagar nära och hägna sin fattiga församling och dem, som lägga vikt vid hans ord. Det bästa beviset för detta finner man i Din vitt omtalade välgörenhet (med en sådan berömmelse höjer sig en människa nästan till Gud), som med stor nitälskan alltid främjar kyrkans bästa och ständigt befordrat mina egna studier. Dem som gjort sig väl förtjänta om kyrkan och staten, brukade en tacksam forntid som belöning placera bland de strålande stjärnorna. Intet tycks vissare än att Du själv efter Dina stora förtjänster om kyrkan blivit inskriven och bestämd att en dag inträda i kretsen av kyrkans stora ljus och till evig gemenskap med den Heliga Treenigheten.

Också jag skall för min del sträva efter ett liv som blir Gud behagligt och alltid motsvarar mina lärares och mecenaters välgärningar och förväntningar på mig. Till slut ber jag Dig att i anseende till Din godhet och min medellöshet , för Guds skull, för kyrkans skull, värdigas befordra och understödja mina studier, som Du hittills gjort. Inför Gud vår Fader och vår Herre Jesus Kristus frambär jag dagligen ivriga böner för Dig ärevördige samt för hela fäderneslandets och hela kyrkans väl.

Rostock den 2 mars 1564. Din innerligt tillgivne Abraham Andrex Angermannus. 1565 stupade, ombord på "Finska Svanen", i ett slag mot danskarna mellan Bornholm och Rügen, Peder Axelsson Banér och Sten Svantesson Sture. Laurentius Olai skrev troligen på beställning av Erik XIV, i samband med begravningen i Uppsala domkyrka en minnesdikt över Banér:

Pedher Axilsson Baner then ärlige man, adels ähre och trohet thå aktade han mera änn wellust och egen welferd, godz, ägor och theres werd. Som en ädeligh helt, wijgh ock stark söker han the skepp aff Dannemark. Ridderlige låt han sine flagger flygha, the fångade skepp skola thet betygha. Nikter att strida war hans seed, ther striden war starkast war han gerne med. The Suenske förde han trolighe ahn, på Suanen war han en hoffuitzman then dag hans huffud lades nidh, the Danskes amiral sig gaff ther vid. Gudi haffuer hann åffrat sinna siell för Sueriges skull, han mår ganske well.