Antavla Leif Arne Boström

Boken om Sörnoret och Västernoret (1994), s. 4-6:

"Noret Tyvär hade Wallin, som var lektor från Härnösand och kom år 1715 tillsammans med sin hustru på väg till Åsele, så brått att komma fram till Åsele, för den starka kylans skull, att han inte stannade i Gafsele utan bara noterade i förbifarten, att där fanns 3 à 4 gårdar, som alla låg vid ån, och att där bodde finnlänsman. Det var Ingel Persson, som alltså redan före 1715 fått denna förtroendepost. Inte heller vid nästa gård, Noret, gjorde han något uppehåll, eftersom den låg bara en halvmil från kyrkan, men han antecknar, att där bor klockaren och tolken Adam. Nybygget öster om ån, där Markus Markusson bodde, har han kanske inte ens lagt märke till. Wallin var ute i andra ärenden än att studera nybyggarlivet. För honom gällde det främst att undersöka hur långt "upplysningen" hunnit bland samerna.

En som däremot noga granskat nybyggena i Åsele denna tid är lantmätaren Nils Spole, som ritat så intressanta kartor över dem alla och försett dem med utförliga beskrivningar på åker- och ängesland, hömängd m.m. Han berättar också om nybyggens ungefärliga ålder – "upptaget av ris och rot för vid pass ... år sedan".

Enligt hans beräkningar skulle Västernoret ha upptagits omkring 1687 av klockaren och tolken Adam Kristoffersson. Troligen har han fått sysslan och tillåtelsen till detta nybygge på prästbordets ägor genom kaplanen Nils Spolander, som 1687 efterträdde den gamle sjuklige Pehr Junzelius. "Herr Nils", som själv var av lapsk härkomst, kände kanske till denne Adam, som både kunde tala svenska och sjunga psalmer, och fann det förmånligt att ha en klockare boende så nära kyrkan. De föregående prästerna hade fått reda sig utan klockare, "de söngo själva". Någon syn på Adams nybygge omtalas inte, men 1693 säges han inte längre ha någon lön som lapptolk, "efter han njuter K. M:ts nåd och frihet på sina skatteägor". Om Adams härkomst kan man anta att han var ättling till en Kristoffer Olsson i "Ångermannabyn", som förekommer i skattelängden för 1639. Någon annan att gissa på finns faktiskt inte vare sig i Åsele eller Ume lappmark. Var Adam lärt att tala svenska och sjunga psalmer måste också bli en gissning, men det kan väl inte vara någon annanstans än vid Skytteanska skolan i Lycksele. Man vet med säkerhet, att samer från Åsele fått sin läsfärdighet vid denna skola. Adam blev alltså den förste samenybyggaren i Åsele, och han tycks inte ha stått de andra nybyggarna efter i odlingsiver. Som Nils i Gafsele var han rädd om sina ängesrödningar och slåtterholmar och såg med missnöje, att han omsider fick en granne på andra sidan älven, i det som senare kallades Östernoret men som då hette Vispenoret. (Utdrag ur Rut Gavelin, Blad ur de äldre byarnas historia).

Om tillkomsten av detta nybygge finns en utförlig redogörelse i tingsprotokollen. Man följde nu till punkt och pricka bestämmelserna i 1695 års plakat, som föreskrevs först anmälan vid häradsrätten syn av det tillämnade stället, häradsrättens utslag, och om det varit gynnsamt, KB:s ”immission”.

Vid decembertinget i Åsele 1701 "kom för rätten en ung person vid namn Markus Markusson, födder i Lidens socken, och uppgav sig vara sinnad att upptaga ett torpställe på Kyrkolandet vid Norselet, och uppviste sig hava kyrkoherdens, herr Daniel Edins, lov och samtycke". Rätten ansåg det nödvändigt att pröva, först om "stället var lämpligt att där uppgöra åker och äng", så att det verkligen var fråga om bosättning och inte bara ett försök att undslippa knektutskrivning. Man var just i början på Stora ofreden, och det var ont om knektämnen i kustsocknarna. Vidare skulle synas om prästbordet kunde lida "intrång" genom nybygget. Till synemän utsågs tre bönder från Junsele, som midsommaren 1702 besåg stället, "där som Markus Markusson begynt bygga sin gård", och fann att "där var gott upptagsland till åker men inte mycket ängesland som kan bärgas men möjlighet till mera vid älven, rödningsskog och fiske till nödtorft". Sedan synebeskrivningen upplästs vid tinget 1703, fick Markus rättens tillstyrkan till sin ansökan om nybygge och frihetsår. På våren 1705 tycks han ha fått KB:s formliga bekräftelse. Denne Markus var ingen främling i Åsele. Förutom det att han var från grannsocknen hade han i några år varit i Åsele som "Umeå borgerskaps utridare" och skulle i den egenskapen övervaka, att inte bönderna smyghandlade med samerna mellan marknaderna. Det var ingen lätt uppgift, och den gjorde inte sin man populär, eftersom just handeln med samerna enligt Spole var "jämte jakt och fiske nybyggarens bästa inkomst". Markus hade också snart tröttnat på den fruktlösa kontrollen, och detsamma hade väl även Umeborgarna gjort.

Som nybyggare i Östernoret tycks Markus ha samsats bra med de övriga Åseleborna utom med Adam i Västernoret. Man kommer ännu ihåg, hur de tvistat om slåttern på holmen i älven mellan de båda gårdarna. Men vid tinget 1709 "blev mellan Markus och Adam med sämja och enighet slutet och utsagt, att klockaren skall på intet sätt ofreda eller göra Markus något intrång varken i hans nyligen upptagna slått eller fiskevatten".

Markus’ hemby i Liden var Moflo, och fadern var sannolikt den Markus Hansson eller Johansson, som köpt hemman där på 1640-talet. Det stämmer också gott med vad Nensén berättar efter Pål Danielsson i Gafsele, som själv var ättling i tredje led till Markus i Noret: "Den förste (i släkten) var Markus Johansson, sedan ha de hetat Markus son efter son". I Moflo finner man Hans Markusson, som tydligen var äldste sonen, född på 1650-talet. Markus fick som yngre som lämna hemmet och har kanske liksom många andra bondsöner någon tid "gått knekt", för eget eller andras hemman. Han bör ha varit född på 1660-talet och kan således inte ha varit så ung som protokollets ord om "en ung person" kan låta en tro. Uttrycket "ung person" betyder ofta på den tiden att vederbörande var ogift. Markus’ hustru, Kerstin Danielsdotter, var född 1666. Hon var bonddotter från Krånge i Junsele.

Om Markus vet man annars inte mycket. Att han var något av konstsmed förstår man av att han var den som "pyntade" den yxa, som Anders Jonsson i Gafsele smitt till kyrkans bruk. Han var också kyrkvaktare och sörjde för ordningen vid helgerna. Men han dog redan 1713, och sedan var det änkan Kerstin, som skötte nybygget tills äldste sonen Markus d.y. kunde ta vid. Östernoret förblev länge Markussönerna stamort. Under hela 1700-talet och en god bit in på 1800-talet finner man där en Markus Markusson, son efter far i 6 led. Nr 2 kallades "den döve" men satt icke desto mindre nämndeman några år, en klok och påfallande självständig man. Markus nr 3, "den rike", var också nämndeman. Han dog jämförelsevis ung 1783, och genom ett märkligt testamente lämnade han halva sitt hemman med den gamla gården och en synnerligen välförsedd smedja åt äldste sonen, "som bär sina förfäders namn". Den andra hemmanshalvan fick dottern, gift med en ättling till Adam i Västernoret. Också den fjärde Markus var en ansedd man, slutligen häradsdomare. En del av hans hemman förvärvades på 1830-talet av en Markusättling på kvinnolinjen, kyrkmålaren Markus Jonsson Blomqvist från Gafsele.

Klockare Adams släkt i Västernoret dog ut på manssidan efter ett par generationer, och det blev mågen Hans Ersson från Junsele, som kom att sörja för utvecklingen där. Klockarsysslan gick i arv från far till son eller måg ända in på 1800-talet, då klockare Pål Ers’ måg Nils Gavelin från Gafsele övertog den. Från hans tid förskriver sig bebyggelsen i Sörnoret, gårdens gamla fäbodställe, där Nils Gavelin efter tillstånd från KB åren 1811-1812 anlagt ett krononybygge till 3/16 mantal, som till en början hörde under Västernoret men 1833 säges "numera kallas Sörnoret" (Utdrag ur Rut Gavelin, Blad ur de äldre byarnas historia).

Boken om Sörnoret och Västernoret (1994), s. 14-15:

Under fastigheten Västernoret 2:17; återfinns ett fotografi – på det som tydligen avser stamhemmanet – av 3 byggnader. Det framgår ej när byggnaderna är uppförda. Detta fotografi är hämtat ur Svenska Gods och Gårdar (Min anm.).

Det uppges även att Adam kristoffersson som gift om sig 1716 med Anna Olofsdotter, tidigare var gift med en Barbro.

Av fastighetsägarna till Västernoret 2:17 räknas upp: Adam Kristoffersson. Kristoffer Adamsson, född 1690. Olof Kristoffersson, född 1720. Kristoffer Olofsson, född 1751. Kristoffer Olofssons fosterson: Per Ersson, född 1759; kommer från Hälla 1800 men flyttar till Borgsjö 1814.

Efter den tiden köper antagligen Strömnäs AB fastigheten och gården brukas antagligen av arrendatorer, till dess att Erik Lindström köper fastigheten av bolaget år 1906. Sedan övertar Valter Lindström fastigheten på 1930-talet. Efter Valters död 1991 övertar Valters dotterson Magnus Isaksson de gamla husen som avstyckas från fastigheten. Den övriga delen av fastigheten äger Gunnar Eriksson.

Jag bifogar ovanstående nämnda fotografi av stamhemmanet Västernoret 2:17, som jag ej skannar in från boken, utan tar från mitt eget digitala exemplar av Svenska Gods och gårdar.

Svenska Gods och Gårdar, Del 44 Västerbottens Lappmark (1943), Åsele, Västernoret 2, s. 674.

Boken om Sörnoret och Västernoret (1994), s. 42:

Här berättas om en utflykt till "Adams fäbodar" 1991 11/5. Vi I gruppen gick efter en stig från allmänna vägen hitanför Amandus Erikssons. Samma väg som P J Näslunds familj gick när de var på väg till Djupbäcken för att slå myrslåttern. Vi gick 2-3 km och kom då till en plats där vi såg tydliga spår efter en fäbodplats kallad "Adams fäbodar". På en husgrund fanns en nerfallen murstock som var övertäckt med mossa. Adam Kristoffersson upptog ju nybygget i Västernoret 1687. Eftersom den övre forsen i Sörnoret kallades "Gamm-fäbodforsen" och raningen intill kallades för "Adamsraningen" och "Adams fäbodar" måste Adam Kristoffersson ha upptagit denna fäbod. Det är alltså 200 år sedan. När sedan nybygge upptogs på nuvarande Sörnoret norra sidan, flyttades fäbodan.

Det här kortet visar vad som en gång varit "Adams fäbodan". Bild och text: Boken om Sörnoret och Västernoret (1994), s. 52. ---

Mvh //Peder Andersson i Anbytarforum 2012-02-26 Anna Andersdotter